Recension
av Sagan om Ringen, J.R.R. Tolkien
En trollbindande värld

"Tre ringar för älvkungarnas makt högt i det blå, sju för dvärgarnas furstar i salarna av sten nio för de dödliga, som köttets väg skall gå, en för Mörkrets herre i ondskans dunkla sken i Mordorslandets hisnande gruva. En ring att sämja dem, En ring att främja dem, En ringa att djupt i mörkrets vida riken tämja dem - i Mordors land, där skuggorna ruva."
Precis som många filmtitlar har en undertext eller undertitel på filmfodralets framsida, skulle man kunna säga att citatet ovan är så pass centralt i hela trilogin, att detta definitivt är boktitelns undertext. Om man läser citatet några gånger kan man förstå en hel del om vad ringen är för något och vilka egenskaper den har. Det är alltså en ring, en mycket speciell ring, som spelar huvudrollen i denna bok. Härskarringen är ett historiskt mästerverk av JRR Tolkien.
Jag har fått den äran att läsa denna bok, vars värld har satt mitt hjärta i brand, bildligt talat. Nu ska jag försöka berätta lite om boken, förhoppningsvis med den rättvisa den förtjänar. Även om ringen har den centralaste platsen, har vi ändå en person som spelar en väldigt stor roll i boken, hoben Frodo. Det är han som är ringbäraren, den som ska ta ringen tillbaka till Mordors land där den skapades för flera tusen år sedan, och förstöra den. Ett brödraskap följer med honom på hans väg för att hjälpa, försvara och beskydda honom. Men ringens börda är något Frodo måste klara av på egen hand. Under bokens gång växer Frodo på insidan. Han är med om mycket, svårt som roligt, vilken ger honom mer erfarenhet. Han visste inte så mycket om livet utanför Hobsala by innan han gav sig iväg, men nu har han lärt sig mycket om livet. Han har blivit modigare och starkare, jag tror att han har fått en bättre självbild och en erfarenhet som säger: "är vi många kan vi klara det tillsammans". Allting är mycket verkligt beskrivet.
I brödraskapet och Midgård ingår många olika sorters personer; människorna, som har visat på svaghet men också kan bevisa en stark motsats. De eviga alverna, vackra, visa och vetande, men som är på väg in i höstens tid. De egensinniga, råbarkade dvärgarna som lever i salarna av sten. Och så hoberna, de bekymmerslösa storfotade figurerna med en längd på en meter, som älskar mat, sång och dans. Hoberna som gärna undviker långa resor och farliga äventyr.
Det är därför Frodo är en sådan imponerande och annorlunda hob. När han var liten pojke lekte han jämt att han var på väg ut på något äventyr med Bilbo. Men Frodo säger just det, att när han väl är mitt i ett längtar han hem till de gröna, vackra slätterna, de runda husen och allt det glada i Hobsala by. Tolkiens berättelse utspelar sig i en annan värld än vår. För det första ligger utvecklingen i Midgård som på Medeltiden, så i den miljön är det, men ändå mycket annorlunda. Det är andra tidsåldrar, andra språk, andra folk, andra traditioner och en helt annan historia. Jag tror det är en av sakerna som bidrar till att många finner denna värld så spännande, mystisk och intressant. Hur mycket man än lär sig finns det alltid mer. Det finns olika språk i den världen, med olika dialekter för olika platser, folk och tidsåldrar. Det finns en massa historia att läsa om vad som skett i Midgård före berättelsen om Härskarringen. Det finns speciella tilläggsböcker med fakta om sagor, smycken, vapen och folkslag. Det finns till och med böcker som De förlorade sagornas bok 1 och 2. Det är en fantastisk och ljuvlig värld att dyka in i närhelst man vill. Vem vill inte ha en tillflyktsplats med farliga äventyr i strid och spänning, solen som spelar i guldträdens böljande trädkronor, en alvdrottning långt vackrare än man någonsin har skådat - som dessutom kan läsa ens tankar, en plats med språk, visdom, djup och panflöjtar.
Berättelsen sträcker sig över hela trilogin om härskarringen, och jag har bara läst första boken. Innan jag började läsa böckerna såg jag filmerna. Det gjorde det lättare för mig att komma igång. Jag slukades upp av allt det spännande, förrädiska och vackra, så att jag kom in i den första boken av bara farten. Annars kan jag tänka mig att jag skulle ha upplevt boken som trög. För den är lång och innehåller mycket fakta om olika ting i Midgård, speciellt i början av boken där många vanligtvis behöver en spännande och intresseväckande text.
Boken gjorde mig inte det minsta besviken, då jag hade sett filmerna först. Den var fantastisk och i den får man veta mycket mer om allt än vad som framträder i filmerna. Jag skulle råda den som funderar på att läsa böckerna till att se filmerna först. Dels för att då vet man att snart blir det till exempel spännande, "så jag kan fortsätta läsa". En annan orsak är att när det just är fantasy, kan det vara svårt att föreställa sig hur alla nya och främmande figurer ser ut om man inte fått någon bild av dem i förväg. Då är det lätt att bara minnas och vips, så kommer jag ihåg hur alverna såg ut mer än att de var långa, ljusa och vackra.
"Plötsligt avbröt han sig och lyssnade. Frodo blev medveten om att allt var mycket tyst, såväl inne som ute. Gandalf smög sig bort till fönstret och var med ett språng vid fönsterkarmen; en lång arm sköts ut och ner. Det hördes ett gällt skri, och upp kom Sam Gamgis krulliga huvud, draget vid ena örat. - Bevare mig väl, är det inte sam Gamgi! sade Gandalf. Törs man fråga vad du egentligen har för dig? - Ingenting, nådig herrn! Ingenting! sade Sam. Jag höll bara på att putsa gräskanten under fönstret, om ni tror mig eller inte. Han höll upp trädgårdssaxen som bevis. - Nej, det gör jag inte, svarade Gandalf bistert. Det har gått en stund sedan jag hörde ljudet av en sax. Hur länge har du hängt där ute i fönsterbläcket och lyssnat? - Fönsterbläck! Förlåt, men jag förstår inte vad ni menar, herr Gandalf! Vi har inga fönsterbläck på hela Baggershus, det är säkert det. - Gör dig inte dummare än du är! Hur mycket har du hört, och varför lyssnade du? Gandalfs ögon blixtrade, och hans ögonbryn stod ut som svinborst. - Ja, svarade Sam och darrade litet på målet. Jag hörde en del, som jag inte fattade, om en fiende, och om ringar och om herr Bilbo, om drakar och om ett eldberg, och alver, nådig herrn! Jag lyssnade för att jag inte kunde låta bli, om ni förstår mig. Förlåt mig, men jag älskar sådana där sagor. Och jag tror på dom också, trots allt vad Tedd säger. Alver! Jag skulle så innerligt gärna vilja se dom! O herre, kan ni inte ta mig med när ni far, så jag får se alverna? Gandalf skrattade plötsligt till. ? Kom in!"
Citatet ovan är ett smakprov på stilen och Tolkiens sätt att skriva i boken. Det kommer från den första delen i boken, när Frodo fortfarande befinner sig i sin hembygd, Hobsala by i Fylke. Han och Gandalf Grå, har just haft en viktig och topphemlig pratstund om den Ende Ringen som Frodo har i sin ägo. Frodo har fått veta att han omedelbart måste ge sig av på en resa som kommer att bli mycket längre och mörkare än Frodo först anar. Hans bästa vän Sam, tjuvlyssnar på dem under textens gång. Han vet att han inte får, men släpper efter för sin nyfikenhet och gör det ändå. Det leder till att Sam får bli Frodos följeslagare på den resa de nu måste iväg på. Och Sam följer troget Frodo.
Boken är alltså även en berättelse om vänskap och tillit. Utöver det handlar den om att våga, att svika, att hjälpa och att älska. En relation jag verkligen gillar i berättelsen är just Frodo och Sams relation till varandra. De känner varandra utan och innan, älskar varandra och är beredda att ge allt de har för saken.
Jag tycker Sagan om Ringen är en fantastisk bok, dörren till en underbar värld som för få har besökt. Det är en stor del av nutidens kultur och berättad med mycket kunskap och skicklighet. Jag ser nu fram emot att få fördjupa mig mer i ämnen och myser över tanken av de två återstående böckerna i trilogin.
Sofie Sten
Mottagen: 17 maj 2010
Anmäl textfel